Premiär för primörer. Äntligen är sparrisen här.
2 sorter
Sparrisen tillhör, precis som vitlöken, släkten liljeväxter. Den växer vilt men är en tacksam odlingsväxt, framförallt den gröna. Grön sparris är grön för att den har levt sitt liv ovan jord och blivit färgad av solljus och klorofyll. Den vita sparrisen odlas i vallar av jord och behåller sin vithet så länge den inte möter solen. Gör den det färgas den lätt lila.
Inte bara njutbar kulinariskt
Redan på 1600-talet njöt man av sparrisen på många sätt. Dels gastronomiskt men man använde den även för att bota vissa åkommor som njursten och tandvärk. Det verksamma ämnet - aminosyran Asparginsyra - stimulerar njurarnas funktion och det har också gett sparrisen sitt namn.
Knäck till
Den vita sparrisens skal är beskt och behöver tas bort. Det gör man enklast med en vanlig potatisskalare även om storkonsumenten kan investera i en skalare särskild ämnad för grönsaken. Skala sparrisen liggandes - ja inte du utan sparrisen - och börja några centimeter nedanför toppen. Den gröna sparrisen behöver inte skalas men har en träig fot. Ta tag i sparrisen och böj den så att den knäcks naturligt och vips så har du blivit av med den träiga delen.
Koktider
Eftersom den vita sparrisen är mycket tjockare nedtill än upptill kan det vara bra att koka sparrisen stående. Ställ sparrisen upp i kastrullen, fyll på vatten till topparnas början, lägg på locket och koka ca 10 minuter. Inte helt lätta att hitta en kastrull som passar men värt ett försök. Den gröna sparrisen kräver lite mindre, några minuter i stekpannan, på grillen eller i kokande vatten och smaken kommer till sin rätt. Det viktiga är att sparrisen njuts "al dente" oavsett färg och storlek.
Klassiska tillbehör
Sparris funkar fint med klassiska smaker och feta tillbehör som brynt smör, rört smör, riven parmesanost, hollandaisesås eller pepprig olivolja. Det enklaste är oftast det godaste. Och godast är sparrisen när den njuts ljummen.
2010.05.10